Tidigare i veckan var vi och kollade på min blivande egna lägenhet... vad jag längtar nu! Det är bara en månad kvar (imorgon) men det kommer nog bli den längsta upplevda månaden i mitt liv, om en bortser från sista tiden som gravid med O och E vilket stundtals kändes som en neverending story... 
Ju mer dagarna går nu ju mer kan jag börja plocka ihop av det jag ska ha med mig och av det vi ska dela upp bland barnens saker. Och börja handla mer av det som kommer att behövas så jag kan portionera upp det på något sätt. Jag skulle kunna flytta som imorgon redan, inte för att vi går varandra på nerverna eller så utan bara för att få det gjort, och för att jag ska kunna påbörja mitt nya, egna kapitel. Tillsammans med barnen varannan vecka. Det kommer nog bli den största utmaningen innan en har vant sig. Men det blir nog bra tids nog, det måste det ju. 
Men ja, jag längtar tills flytten är gjord och jag kan kalla det mitt eget. Fördelen med placeringen är ju att det är så pass nära till barnens förskola och skola, gångavstånd. Å andra sidan hade jag kunnat tänka mig att bosätta mig mer mot Timrå centrum, inte mitt i smeten dock. Nåja, hä bli bra!

En del har hänt sedan sist och vi har även gått in i ett nytt år....
V. 48-51 samt v. 2-7 gjorde jag min LIA på boendestöd för personer med psykisk ohälsa. Förutom det jag är uppväxt med så hade jag ingen annan tidigare erfarenhet, men oj vad mycket jag lärde mig under de tio veckorna - både om mig själv men även om olika funktionsnedsättningar. När jag först kom dit trodde jag inte alls att jag till slut skulle trivas så bra där som jag gjorde. Så lite vemodigt var det allt förra torsdagen när jag gjorde min sista dag där. Sedan bidrog även praktiken med att fylla dagarna med något, istället för att bara sitta hemmavid och plugga - vilket jag är tillbaka till nu i och med att vi har avslutat LIA-kursen och påbörjat psykiatrin i dagarna två. Har jag aldrig rannsakat och självdiagnosticerat mig tidigare så lär jag definitivt göra det under dessa två månader... 
Kan knappt förstå att vi ändå har så pass lite kvar på utbildningen innan vi tar examen: två månader med psykiatri nu, sedan ytterligare två månader med den inriktning vi väljer, sommaruppehåll, tolv veckors LIA och sedan examensarbete. Och det ska bli så skönt att slippa det här pluggmolnet som hänger över en...

De två senaste veckorna har som sagt varit innehållsrika och gått väldigt på högvarv... Dels avslutade jag min LIA, jag fick besked från lillebror att han fått tag i K, jag och B har beslutat om att gå skilda vägar så jag flyttar till en egen lägenhet i början av april (förhoppningsvis tidigare om det visar sig vara möjligt) och ja, på den vägen är det. Utan att behöva gå in på det sistnämnda mer än nödvändigt så vill jag bara tillägga att vi är fortfarande väldigt bra vänner och det tänker vi göra allt i vår makt att fortsätta vara - för våra barns skull. Och sedan fick jag än en gång höra att Jens pratat med K... och trots att jag själv inte har gjort det så har det sugit musten ur mig lite grann. Mest på grund av att jag inte vet hur jag ska ställa mig till det som. Visst, det är väl skönt att höra att han är vid liv. Men jag körde slut på mig själv när det var som värst och han fortfarande bodde kvar i Sollefteå och jag vet liksom inte om jag är redo för det här, eller om jag någonsin kommer att bli det. Jag har därför tackat nej, via J, till eventuella telefonsamtal från honom. Jag kan eventuellt tänka mig att sträcka mig till ett brev. På sin höjd. Till att börja med. Jag har väl dock honom, K, att tacka för mitt val av utbildning...