Nu skriver jag av egen erfarenhet och upplevelser.

Man är omringad av så mycket kärlek och värme av de små liven. Man har sååå mycket kärlek att ge. Man visste inte att man kunde känna så här för en liten människa, innan de kom till världen. Man kan gå genom eld och vatten för deras skull. Genom berg och dalar. Man kommer slåss som aldrig förr, för deras skull - för att de förtjänar det bästa and nothing but the best. Man lär sig att prioritera.
Sen träffar man och bekantar sig med människor man säkert inte skulle bekantat sig med annars. Och jag är evigt tacksam för de vänner jag skaffat under denna tid som mamma.

Och sen är det den här nedtystade baksidan. Eller nedtystad är den väl egentligen inte då jag känner/vet flera stycken andra som känner och varit/är med om samma sak. Det är det här med att det som en gång var ens umgängeskrets försvinner, en efter en. Även de som man faktiskt hade högre tankar om. 
När det uppdagas att man är gravid så blir man omringad av glada och nyfikna människor, vissa som varit med en från början och andra som bara är nyfikna i en strut. Och sen är det dem som man inte riktigt vet vart man har? Antingen kommer de att fortsätta stanna kvar i ens liv som tidigare eller tids nog kommer visa att de har tackat för sig.

Graviditeten fortskrider, magen och bebisen växer och mamman likaså. Mestadels på bredden då men ändå... Och med graviditeten kommer även dessa ääääälskade hormoner. Ena stunden är man så jäkla glad och i nästa stund så gråter man och är förbannad över något (som en gång var så enkelt) som att man inte längre når ner och får på sig strumporna. Frustration. Måste börja använda stödstrumpor som en annan 80-åring.
Magen växer. Kroppsvolymen ökar. Fötterna växer, också på bredden och höjden - av vätska. Händer och fingrar växer. Bristningar på magen, tuttarna och gud vet var. Ja ni fattar.
Och under denna tid så är man fortfarande omringad av de man varit med tidigare, ny bekantskaper och de som man varken vet in eller ut med. Folk ska prompt ta med en och shoppa till barnet, ska veta hur det gått till (ja jag vet inte vart du höll hus på biologilektionerna, men...), önskar att de fick följa med till barnmorskan/på ultraljudet (fastän de inte vågar säga det men kroppsspråket avslöjar ett och annat), vad barnet ska heta och vad barnet inte får heta (men det bestämmer ju ändå inte du), vem som ska vara hemma med barnet och hur länge, vad du ska göra under mammaledigheten (som att det är en tre veckors solsemester) osv osv osv. 

Sen är det dags för förlossningen... Och den här delen mina vänner, just här spelar det ingen roll om det är första, andra eller femte barnet du ska föda. Just denna del är väldigt lik.
Folk är på en som en hök om NÄR det ska hända, ringer/SMS:ar en dagligen och vill gärna umgås för att försäkra sig om att man inte åkt in (eller att man är på väg), att man SKA ringa/SMS:a det första man gör när man är på väg in/barnet har fötts, MÅSTE ringa/SMS:a DEN personen också för annars kommer den personen få den nedtryckta känslan av att den han/hon inte längre räknas lika mycket som de andra som fick reda på det först - och inte i andra, tredje hand osv.
Men ser ni, det är nu det börjar skilja sig beroende på vilket barn det är...
Är det barn nummer ett så hinner man inte mer än hem med det lilla knytet förrän de första besökarna har kommit in i hemmet. Och så håller det på i flera dagar. Kanske veckor. Beroende på om ni sagt ifrån er besökare eller inte (fast det finns dem som inte bryr sig utan kommer ändå och står där och knackar på dörren). Sen är man väldigt poppis under själva bebistiden men ju äldre barnet blir och det utvecklas (och med det menar jag bl a den underbara trotsåldern och nyfikenheten) så bleknar intresset, besöken och kontakterna mer och mer.
Med barn nummer två så finns det några enstaka av de som försvann efter barn nummer ett som har återkommit, men som verkar upptäcka det själva innan förlossningen eller så fort förlossningen är klar. Den här tiden som nyfödd inte alls lika intressant som det förstfödda. Det är nästan så att man själv får ringa och göra efterlysningar för att veta om man har någon bekantskapskrets kvar eller om de alla beslöt sig för att försvinna över en natt. Förvänta dig inte lika många besök och gratulationer/lyckönskningar som med barn nummer ett. Och förvänta dig inte heller att det är någon som vill umgås lika mycket.

Till slut så slår det dig att den enda typ av sociala kontakt du har är din familj och ibland någon enstaka sammanstrålning av de nyfunna vännerna. Vilket en dag kommer få bägaren att rinna över av alla leksaker, blöj- och klädbyten, skrik, gråt, skratt, ja helt enkelt pga att allt kretsar kring barnet/barnen och hemmet. Och bristen på den totalt uteblivna sociala kontakten. Du tror att du kan förvänta dig förfrågningar, eller besök ibland, men får sedan reda på (bakvägen) att det inte kommer att hända för du är uppenbarligen inte lika intressant längre. Hur mycket det än försöker motbevisas ibland.
Du försöker ditt bästa att hålla kontakten med de som över en natt verkar ha fått för mycket för sig än att ta sig tid för ett besök eller ett samtal. Men då kommer det en dag då du inte längre orkar bry dig. För man tror att de som själva inte har barn, eller kanske har det, ska kunna ha en liiiiiten förståelse av hur fullt upp det kan vara att ha barn. Det är ingen solsemester.
Bollen kanske får ligga lite extra länge på en plats, sedan kanske man lyckas komma in i något som gör att den kan gå från person till person tills det igen blir något som gör att bollen får ligga kvar samma plats. Och så fungerar det.

Själv har jag varit med om detta i 4,2 års tid och det började även för drygt nio månader sedan.
Hur mycket man än gläds åt det man fått i sina barn, hur mycket man älskar dem, så behöver man också få försöka vara den man var innan - fast med vissa restriktioner - för att ladda batterierna.
Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop över detta, men nu börjar jag bara känna mig matt över det hela och orkar inte reagera på samma sätt. Hur mycket det än äter upp mig inifrån.