Men när det hände i torsdags var det inte alls roligt... Jag hade precis klivit upp och skulle klä på mig så ser jag i ögonvrån hur hon ramlar utför fotändan och landar på rygg på golvet. Relativt mjuk landning dock då överkastet låg där och några kläder, så jag trodde det hade gått bra... Jag tog upp henne och kollade huvudet och om hon slagit sig nånstans men allt såg bra ut. Dock tyckte jag att det var lite konstigt att hon blev så ledsen när jag tog upp henne och att hon var någorlunda lugn när hon fick sitta på golvet. När jag la henne ner för att byta blöja på henne så låg hon bara kvar så sen vilket också var lite konstigt, hon brukar alltid häva sig upp så fort som möjligt.

Efter en stund så kom hon upp till sittandes, men oj vad hon var ledsen innan det gick. Jag såg att hon inte ville använda den högra armen så jag försökte ge henne några leksaker som hon kunde greppa men det enda hon ville hålla i var min mobil, så då fick hon det. När hon skulle försöka hasa sig fram och satte ned händerna i golvet så blev hon också jätteledsen så då skickade jag ett SMS till mamma och frågade vad det kunde bero på och även till den underbara mammagruppen jag är med i på Facebook, en grupp som hängt ihop sen våra första plus. Mamma ringde upp ganska omgående och bad mig kolla hennes handleder, armbågar och känna på axlarna. Eira reagerade inte när jag böjde handlederna eller armbågarna  men däremot när jag kände på axlarna. Då började hon tokgrina på en gång. När jag kände på den högra axeln kände jag som en knöl som jag inte alls kände på den vänstra, eller som inte kändes lika tydligt i alla fall.

Jag ringde 1177 och berättade vad som hade hänt och hon tyckte att vi skulle åka in till akuten. Så jag och Odin klädde på oss och Eira virade jag in i en filt. Vi hämtade upp mamma längs vägen och åkte först till förskolan och lämnade Odin. Och där brast det lite för mig när jag berättade vad som hade hänt. Jag var så jäkla orolig för Eiras eventuella skada, eftersom jag inte visste hur allvarligt det var. Och det kändes så jävla typiskt, att hon ska råka ut för allt också... Sen hade jag såna skuldkänslor så fyy.
Vi behövde inte sitta och vänta länge i väntrummet innan vi fick komma in till ett barnundersökningsrum. Fick återigen berätta vad som hade hänt och sedan fick vi vänta en stund på underläkaren som kom till oss. Hon kollade på Eira, gjorde en grundläggande undersökning och kände sedan på benen och armarna. Men det var lite svårt att få Eira att använda den högra armen men det var ganska tydligt att hon hade ont i den när hon kände där. Hon ville egentligen inte röntga henne dels för att skelettet inte är färdigutvecklat och eventuella skador kan vara lite svåra att se och dels för att man inte vill utsätta dem för onödig strålning. Men för att få reda på vad det var så var det tvunget, så vi blev skickade till röntgen och fick sitta där en stund innan vi blev uppropade och mamma gick in med henne. Jag satt nog inte ens fem minuter i väntrummet förrän de kom tillbaka och mamma sa att det var en liten fraktur på nyckelbenet, ganska långt ut. Men det var tydligen en fin sådan för den låg precis i rätt läge.
Jag trodde att det säkert var något fel med axeln men när mamma berättade det så kände jag mig dels lättad men samtidigt frustrerad och arg - arg på mig själv för att det slutat så här. Helst av allt önskade jag att det bara vore en mjukdelsskada... Och jag såg framför mig att hon skulle få ha ett sånt där skumgummiband runt sig och det ena med det fjärde. Lycka till och ha ett sånt på en 11 månaders bebis liksom...
Vi gick tillbaka till akuten och fick komma in på rummet igen och väntade på läkaren i ungefär en halvtimme. Hon kom tillbaka och berättade att det var en liten fraktur men att den skulle läka av sig själv under 2-3 veckor och att det, när det läkt ihop, kunde kännas som en knöl där. Och tack vare att den var så "fin" så behövdes inget hjälpmedel, mitella eller så. Tack och lov. Men hon skulle få gå på Alvedon på tider i några dagar och det har hon gjort också under hela helgen.

Och ja, jag har haft fruktansvärda skuldkänslor. Även fast det hade kunnat hända när som helst eller att hon lika gärna ramlat ur soffan. Men allt kändes så himla typiskt och att det skulle behöva sluta så. Sen tyckte jag att det här var det sista hon behövde. Osv osv osv...
Jag har fått höra att jag inte ska känna skuld alls, men det är inte så lätt. :) Jag tycker att jag haft sån jäkla koll på henne men det var under den där ynka sekunden som det hände.

 

Nu vet hon själv hur mycket och hur högt hon kan använda den innan det börjar göra ont. Men att hon redan ställer sig i, vad jag kallar, "klara, färdiga, gå"-ställningen tycker jag tyder på att det går jättebra med armen. För när hon gör det så blir det ju en typ av snedställning av armen och skadan borde tryckas ihop, men hon reagerar inte ens. Så det är jätteskönt! :) Dock får hon fortfarande kläs i kläder som inte behöver tas på över huvudet utan sånt som knäpps framifrån istället, koftor o.dyl. Och man får tänka på hur man lyfter henne som.

---

Jag bjuder på några Instagram-bilder från föregående vecka...