Februari 2015

En del har hänt sedan sist och vi har även gått in i ett nytt år....
V. 48-51 samt v. 2-7 gjorde jag min LIA på boendestöd för personer med psykisk ohälsa. Förutom det jag är uppväxt med så hade jag ingen annan tidigare erfarenhet, men oj vad mycket jag lärde mig under de tio veckorna - både om mig själv men även om olika funktionsnedsättningar. När jag först kom dit trodde jag inte alls att jag till slut skulle trivas så bra där som jag gjorde. Så lite vemodigt var det allt förra torsdagen när jag gjorde min sista dag där. Sedan bidrog även praktiken med att fylla dagarna med något, istället för att bara sitta hemmavid och plugga - vilket jag är tillbaka till nu i och med att vi har avslutat LIA-kursen och påbörjat psykiatrin i dagarna två. Har jag aldrig rannsakat och självdiagnosticerat mig tidigare så lär jag definitivt göra det under dessa två månader... 
Kan knappt förstå att vi ändå har så pass lite kvar på utbildningen innan vi tar examen: två månader med psykiatri nu, sedan ytterligare två månader med den inriktning vi väljer, sommaruppehåll, tolv veckors LIA och sedan examensarbete. Och det ska bli så skönt att slippa det här pluggmolnet som hänger över en...

De två senaste veckorna har som sagt varit innehållsrika och gått väldigt på högvarv... Dels avslutade jag min LIA, jag fick besked från lillebror att han fått tag i K, jag och B har beslutat om att gå skilda vägar så jag flyttar till en egen lägenhet i början av april (förhoppningsvis tidigare om det visar sig vara möjligt) och ja, på den vägen är det. Utan att behöva gå in på det sistnämnda mer än nödvändigt så vill jag bara tillägga att vi är fortfarande väldigt bra vänner och det tänker vi göra allt i vår makt att fortsätta vara - för våra barns skull. Och sedan fick jag än en gång höra att Jens pratat med K... och trots att jag själv inte har gjort det så har det sugit musten ur mig lite grann. Mest på grund av att jag inte vet hur jag ska ställa mig till det som. Visst, det är väl skönt att höra att han är vid liv. Men jag körde slut på mig själv när det var som värst och han fortfarande bodde kvar i Sollefteå och jag vet liksom inte om jag är redo för det här, eller om jag någonsin kommer att bli det. Jag har därför tackat nej, via J, till eventuella telefonsamtal från honom. Jag kan eventuellt tänka mig att sträcka mig till ett brev. På sin höjd. Till att börja med. Jag har väl dock honom, K, att tacka för mitt val av utbildning...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

linapihl.blogg.se

Living the dream

RSS 2.0