Döden

Idag var vi ute och lekte i snön. Odin lekte med sin traktor och släp och skulle skyffla
undan all snö i snödrivorna så skulle stortraktorn få ta resten, sa han. Sedan
ville han avsluta uteleken med en promenad. Han ville först att traktorn och
släpet skulle få följa med men lämnade snart kvar dem vid porten.
Vi gick
genom Sörberge och ner mot församlingshemmet/skogskyrkogården för Odin ville se
ifall Öppna förskolan var öppen (han börjar längta tillbaka dit nu) och gå genom
kyrkogården hem. Vilket vi gjorde. Han gick runt och kollade på några
gravstenar, undrade vad han och hon hette, hur gammal han eller hon var när de
dog osv. Vi gick förbi minneslunden och jag förklarade meningen med den.
När
vi kom ut från kyrkogården så har han VÄRLDENS funderingar och tankar
kring döden. Hur ensamt han skulle ha det och hur mycket han skulle längta efter
oss när vi dör. Hur mycket han kommer sakna oss. Att han inte kommer att ha
någon som tar hand om honom då.
Stundtals blev jag fundersam på om det
verkligen var vår fyraårige son som sa allt det där, som hade
alla de där tankarna? Till slut så var det som att hans tankar och funderingar
blev för mycket, att de rann över, han blev så ledsen och "tom" och ville bara
sätta sig ner själv i en snödriva och fundera.
Jag förklarade för honom att
det här ligger så långt fram i tiden att vi inte ens kan tänka ända dit, att vi
alla kommer att vara kvar sååååååååååååå mycket länge till, att det kommer att
kännas ensamt och att man längtar efter den som inte längre finns kvar bland
oss, men som finns inom oss. Men - det här är ingenting han behöver ta på sig
och fundera över nu, blott fyra år gammal. Samtidigt ska man inte mörka att
prata om det då det är en naturlig del av livet och "vi ska alla den vägen
vandra". Samtidigt måste man hålla det på en sån pass nivå att ett litet barn
förstår och att barnet måste få svar på sina frågor och funderingar.
Men det
här är något han har pratat om resten av dagen, tills han gick och la
sig.

Älskade, älskade Odin. Om du bara visste hur mycket
vi älskar dig. Och hur lång tid vi verkligen har kvar tillsammans. Och hur
mycket kul vi ska ha tillsammans.
Du är bäst.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

linapihl.blogg.se

Living the dream

RSS 2.0