...och det helt klart mest minnesvärda med 2012 var ju när vår dotter och lillasyster Eira föddes. Så efterlängtad och så älskad!
Sen var jag som i en mamma-dimma hela sommaren och hann inte njuta av sommaren och den lilla värme som var, för rätt vad det var så var vi inne i hösten.
Men den här gången njuter jag på ett helt annat sätt än vad jag gjorde med Odin, med honom lyssnade man på alla andra hur man skulle göra men den här gången förlitar man på sig själv och ens egna intuitioner, när Odin var liten skulle allting stressas fram och det kändes som en slags tävling allting, men den här gången tar vi allting i Eiras takt.

Nu är vi fem dagar in på det nya året och den har invigts med en rejäl förkylning av B och Eira. Han låg däckad från lördag kväll och var inte riktigt på benen förrän igår. Eira har blivit smittad och har haft hög feber sedan nyårsafton, jättesnorig och en hemsk hosta. Febern har nu börjat gå ner något i alla fall och pendlar runt
38,5-38,8. Utan tvekan den värsta förkylningen hon åkt på hittills. Och med tanke på all skit som ansamlar sig kring henne så måste hon ju ha ett immunförsvar av stål sen den dagen det är dags att börja på förskolan... Hoppas kan man ju om inte annat? :)

Idag har jag suttit och kollat på utbildningar, jag måste göra någonting sedan när mammaledigheten är
över. Jag vill inte hamna i något kundtjänst-träsk... Och utbildningen som jag kollat på är något jag velat plugga till (fast då hette det något annat) sedan jag gick ut gymnasiet. Så! Om jag inte gör det nu så kommer jag bara fortsätta att ångra mig i all oändlighet. Fast... det kan lika gärna dyka upp något annat tills det väl är dags, men om inte så har jag i alla fall en plan. :)
Idag har det även dykt upp en intressant sak som ska inspekteras närmare kanske i morgon, men vad det är berättar jag (kanske) vid ett annat tillfälle.
__________

Sen Louise ska du veta att fastän vi inte hörs av lika mycket som förr så betyder du fortfarande lika
mycket för mig nu som då och jag beklagar så det som har hänt. Nu så önskar jag så att jag var där uppe och kunde springa till dig och ge dig en kram och berätta att det tids nog kommer att bli bra men att du tills dess
har rätt att må precis hur dåligt du vill och känna alla känslor som kommer infinna sig, eller bara sitta där och inte säga ett ord men så du har någon att luta dig mot, så du vet att du inte är ensam. Att du är omringad av folk som älskar och bryr sig om dig.Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns
just nu. Men jag hoppas och tror att M fått frid och att du vet att jag tänker
på dig.