Idag kl. 15.15 hade jag läkartid på vårdcentralen för min akne. Jag har velat ta itu med detta länge men har inte vågat... Jag ringde och bokade tid igår för jag kände att nu fick det vara nog, efter en massa fina och peppande ord från min mammagrupp som fick mig att inse att det faktiskt går att få hjälp för detta. Och det är tack vare dem som jag skriver detta inlägg och verkligen blottar mig själv.

Jag har alltid haft en fet hy och problem med finnar (och när jag säger finnar så menar jag små, enstaka rackare) men det var i sena tonåren som det började gå utför och det började bli väldigt mycket och stora bölder som gjorde ont och till slut sprack så det rann var och blod ur dem. Jag har stått inne på toaletten och kunnat tömma "bölderna" i 5-10 minuter. Ibland två dagar.

Under dessa år har jag uteslutit choklad och fet mat under perioder och även tagit ur min tungpiercing (för gott), provat allt som finns receptfritt på Apoteket och även Proactiv via TV Shop, legat med grodblad över natten, ätit Vekk B5-vitamin, jag har baddat med tandkräm, blött ner ansiktet med aceton - ja, mer eller mindre allt i förhoppningen om att det ska bli bättre. Men det har det inte.

Jag går aldrig utanför dörren utan smink (och då menar jag så att åtminstone problemområden är någorlunda täckta), jag vågar helt enkelt inte och för att vi helt enkelt inte lever i det samhället att det ska ses som okej och inte få stirrande blickar på sig. Jag klarar knappt av att gå utan smink när jag är hemma för jag tycker inte om bilden som möter mig i spegeln och tycker det är jobbigt att besvara Odins frågor som han ibland kan ställa.
Jag har svårt med oannonserade besök eftersom jag måste täcka mig för jag vill inte visa hur det egentligen ser ut - för någon. Men samtidigt är ju oväntade besök så himla roliga, men det är just det här kontrollbehovet som jag har.
Jag håller oftast för hakan och munnen om jag är i närheten av någon, eller har en sjal/halsduk på mig som jag försöker dölja med. Det här har också gjort att jag inte klarar av att kolla personen som jag pratar med i ögonen. Jag försöker undvika att kolla någon i ögonen så långt det går för då ser inte jag att det är någon som kollar ut mig. Kollar jag i personens ögon så ser jag ju vart de kollar någonstans och det klarar jag inte...
Jag doppar mig aldrig från halsen och uppåt om vi är och badar med barnen, det gör jag endast när jag duschar efteråt och har då handduken för ansiktet när jag går ut till t ex omklädningsrummet.
Jag hatar att kolla på bilder från barnens förlossningar där jag är med, för jag avskyr hur jag ser ut i ansiktet.
Ja, listan kan göras lång...
Den här bilden visar hur jag ser ut allt för jämnan. Och det gör jätteont i hela ansiktet bara av att prata, le eller tugga. 
Jag trodde aldrig att jag skulle dela med mig av det värsta jag vet med mig själv, denna osminkade bild, så öppet som jag gör nu då det här är ett sånt stort problem för mig och gör att jag mår väldigt dåligt psykist, undanber jag nedlåtande kommentarer vänligt men bestämt... Och sen börjar jag bli trött på kommentarer som "prova det här, det fungerade jättebra på mig!" och ja det gör det för du ser inte ut så här. Det är bara välmenat, jag vet, och nu när ni ser vilka problem jag verkligen har så hoppas jag att ni förstår att ett läkarbesök är sista utvägen nu.
Denna bild visade jag för läkaren på vårdcentralen idag och hans reaktion var "Oj! Det är så här illa alltså?" så det fick nog honom att förstå hur det verkligen är. Efter att han hade kollat och lyst lite på ansiktet så skickade han ner ett recept på Antibiotika mot bl.a akne och en salva som jag ska använda månadsvis, sen ska vi göra en återkoppling och se om det blivit någon förbättring annars ska jag få vidare hjälp från hudkliniken.
Men det var inte lätt att åka dit helt osminkad, kan jag lova. Jag hade hjärtklappning och var alldeles skakis från det att jag satte mig i väntrummet i väntan på läkaren tills jag satte mig i bilen och åkte hem igen.